För sju månader sedan fick jag barn. Det är därför det varit noll aktivitet på den här bloggen sedan i maj. Helt ärligt, hur hinner de här kvinnorna som lever på sitt bloggande med när de får barn? Nytt inlägg efter ett par dar hemma från BB? Har de barnflickor eller spökskrivare? De första tre månaderna hade jag inte en tanke på att sätta mig framför datorn: hade jag en stund över stod det högre på agendan att sova eller kanske ta en dusch? Vid det här laget har jag börjat jobba några dagar i veckan, på mina extrajobb, så det har inte funnits så mycket mer tid för att fota, redigera och skriva blogginlägg för det. Att få till det här inlägget har tagit dubbelt så lång tid som vanligt och har redan avbrutits flera gånger. Och då är ändå min sambo hemma och matar och byter blöja… Missförstå mig rätt, vi har fått ett väldigt ”lätt” barn som oftast är tillfreds och det är jättekul att vara med henne och se henne utvecklas. Jag menar bara att barn tar mycket tid och det ska de göra. Jag ska ändå göra mitt bästa för att hålla lite liv i den här bloggen, men om det dröjer mellan gångerna så beror det på det.
Varför kommer nu det här som ett ”avslöjande”? (Ni som följer mig på Instagram vet ju redan, även om jag postar ytterst få bilder på dottern.) Jo, av flera anledningar ville jag varken skriva att jag väntade barn och kommer inte heller blogga särskilt mycket om småbarnslivet. Det mesta hänger ihop med att jag och min sambo gått igenom tre missfall, varav två sena, innan vi lyckades få barn. Redan efter den första avbrutna graviditeten var det inte samma grej att berätta för folk att vi väntade barn. Det blev med tiden för smärtsamt att komma med glada nyheter för att någon månad senare säga att det inte funkat, igen. (Vi fick heller aldrig någon förklaring till missfallen, trots utredning, men den här gången åt jag blodförtunnande medicin, så kanske berodde de på små proppar i moderkakan.)
Under den tid vi försökt få barn har det i perioder varit oändligt jobbigt med allt som har med barn att göra: när ens egna barn dör innan de ens hinner födas är det väldigt, väldigt svårt att ta in andras bebislycka. All energi går åt till att orka sörja och orka försöka en gång till. Av hänsyn till andra i samma situation tänker jag inte lägga upp en massa gulliga småbarnsbilder. Jag har heller aldrig förstått grejen med att ständigt posta bilder på sina egna barn i sociala medier. Dels av hänsyn till deras integritet (hur många treåringar fattar ens vad internet är?) och dels för att det, ärligt talat, mest är intressant för nära och kära att se bilder på mitt barn. Man gör såklart ett eget val i den frågan, men det här är mitt val.
Däremot kan jag visa saker jag gjort till dottern, som den här födelsetavlan. Jag började på den när jag hade en kurs i grannlåtsbroderi på Nääs i höstas, utan att riktigt veta vad det skulle bli. Nu håller jag på och monterar den med en mjuk, sydd ram runtom. Det ska bli ett par hällor att hänga upp den i också, tids nog.
Och apropå kurser: glada nyheter för er som bor i Stockholm och vill lära er just grannlåtsbroderi! Den 12-13 mars kommer jag ha en kurs på Stockholms läns museum i Sickla, anordnad av Slöjd Stockholm. Här kan ni läsa mer om upplägg och anmälan. Hoppas vi ses!
